Om nyhetsundvikare och krisbranschen

Nyhetsundvikare är ett modeord i mediebranschen. Sedan i höstas har bland annat DN Kultur, Dagen och Medierna i P1 tagit upp fenomenet, och Språktidningen utsåg i slutet av november ordet till veckans nyord. Diskussionen har liksom puttrat lite i bakgrunden, men den senaste tiden har den tagit fart ordentligt. Robert Brännström på Kit har skrivit om det och i dag har mediastrategen Brit Stakston och professorn Jesper Strömbäck debatterat fenomenet på Journalisten.

Egentligen är det kanske två debatter som pågår. Den ena handlar om huruvida begreppet ens är användbart, och hur forskningen försökt ringa in nyhetsundvikarna. Vilka medier är det som räknas? Hur ser mediekonsumtionen ut digitalt?

Den andra handlar snarare om hur man kan ta tillvara på de möjligheter digitaliseringen ger. Brit Stakston skriver:

I en tid fylld av mer information, från fler källor, till fler människor behövs journalistiken mer än någonsin. Nyhetsvärdering, faktakoll, långsiktighet och viljan att se fler perspektiv behövs. Demokratin behöver ett offentligt samtal där publiken inte bara blir distributörer utan medskapare. Långsiktigt bryter det ner kunskapsklyftorna i samhället.

Oavsett hur begreppet nyhetsundvikare används, och hur snävt forskningen ser på nyhetsförmedling, så är det odiskutabelt så att de traditionella mediebolagen är i kris. De vet inte hur de ska nå den unga publiken i en digital värld, och de testar nu att springa på alla bollar samtidigt. Så länge de inte måste investera stora pengar.

Och oavsett hur nyhetsundvikare definieras så finns det, och har alltid funnits, ett demokratiskt glapp mellan nyhetsjunkies och de som tar till sig nyheter i lägre grad. Information ger makt. Helt enkelt.

Det finns ett feltänk som tyvärr genomsyrar branschen just nu. Man lägger ansvaret på publiken istället för att se sitt eget ansvar. Man frågar ”varför bryr de sig inte om nyheter?” istället för ”varför når vi dem inte med våra nyheter?”. Sanningen är ju att många medier helt enkelt misslyckas med att nå ut med sin journalistik, eller i alla fall att få den lönsam. Och de panikartade lösningarna blir ofta billig webb-tv och klickfiske. Det kan aldrig vara rätt väg att ta sitt demokratiska ansvar.

För i en demokrati som kräver upplysta medborgare är en levande journalistik ett måste. Nyheter är ett sätt för människor att orientera sig i samhället och få reda på hur allt hänger ihop, för att i nästa skede kunna fatta olika typer beslut. När man har den kollen får man också makten att påverka sin vardag. En bransch som på allvar ser den rollen måste göra mer för att nå publiken digitalt. Det finns ju fler möjligheter än någonsin att verkligen vara inkluderande och nå ut. Men vi måste ta vårt ansvar och skapa journalistik som människor kan ta till sig. Vi måste ställa frågor som tar oss framåt. Hur blir vi inkluderande och brobyggande? Vilka hinder finns mellan oss och publiken? Hur kan vi använda internets alla möjligheter för att minska kunskapsklyftor? Hur kan vi fortsätta vara demokratins blodomlopp?

Förhoppningsvis kommer forskningen ge oss mer svar på hur nyhetskonsumtionen ser ut, inte bara genom de traditionella medierna. Men branschen har inte tid att vänta, vi måste hitta nya vägar framåt. Och det nu.

Elma Pasalic och Peter Östborg, frilansjournalister Kontoret Media i Karlstad

Free Dawit!

Free Dawit Isaak!

Just nu befinner vi oss på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg. Det är ett myller av människor, intressanta föredrag och ohämmad marknadsföring. På plats finns även kampanjen Sitt med Dawit, som genomförs av stödkommittén Free Dawit, med stöd av bland andra Journalistförbundet, Publicistklubben och Reportrar utan gränser.

I 15 minuter var stängde vi in oss i deras lilla mörka cell för att visa solidaritet med Dawit Isaak. Han har suttit fängslad i Eritrea i tolv år. Tolv jävla år. Under de femton korta minuter vi satt inlåsta hann vi fundera mycket på hur lång tid tolv år är.

För tolv år sedan var Elma 20 år. Sedan dess har hon flyttat till Karlstad, tagit magisterexamen i statsvetenskap, jobbat på sex olika arbetsplatser, gift sig, fött två barn, skiljt sig, läst till journalist, flyttat sex gånger, jobbat som både skrivande och radioreporter, träffat Peter och startat Kontoret media, börjat som lärare på Molkoms folkhögskola, och mycket mycket mer.

För tolv år sedan var Peter 16 år. Sedan dess har han gått gymnasiet, flyttat till Barcelona, flyttat till Stockholm, pluggat kulturgeografi och journalistik, flyttat till Karlstad, jobbat som journalist, startat eget företag, flyttat till Stockholm och läst filmvetenskap, flyttat till Karlstad igen, träffat Elma och startat Kontoret media, fått en massa syskonbarn, och mycket mycket mer.

Vad har du gjort de senaste tolv åren?

Under bokmässan har vi även flera gånger lyssnat till Johan Persson och Martin Schibbye som är här och pratar om sin bok 438 dagar. De poängterar att uppmärksamheten i Sverige och kampen för att få dem fria gav dem hopp och styrka att fortsätta kämpa. Det är viktigt att inte glömma de journalister som sitter fängslade runt om i världen.

Free Dawit!

(Ett sätt att hjälpa till så att samvetsfångarna inte glöms bort är att stödja Kalityfonden som startats på Johan och Martins initiativ. Ett annat sätt är att läsa deras bok 483 dagar och sedan berätta för alla som vill lyssna om deras berättelse.)

Kontoret

Kontoret mediabyrå är en frilansbyrå som finns i Karlstad. Vi sysslar främst med text, ljud och redigering. På Kontoret jobbar Elma Pasalic och Peter Östborg.

Sidan kommer uppdateras med mer information så snart som möjligt.