Källkritik och pressetik på Folkuniversitetet

Föreläsning källkritik

Traditionell media följer vissa lagar och regelverk som också innebär kvalitetssäkring för konsumenterna. Det finns kontrollsystem inbyggda som gör att vi när vi läser, lyssnar eller ser reportage och nyheter kan lita på att det som står är korrekt. Att det inte är propaganda eller fejk. Och att det inte utsätter folk för kränkningar.

Men i dagens mediavärld får vi inte längre nyheterna serverade av en dagstidning eller ett tv-program. Istället distribueras de ofta till oss genom sociala medier. Det gör att vi själva, som privatpersoner, har blivit publicister. Det gör också att vi har ett stort ansvar för våra flöden. Vi borde börja se oss som ansvariga utgivare, och därmed också använda de pressetiska reglerna för det vi publicerar. I de reglerna finns en massa godbitar, som att det vi berättar ska vara korrekt, att vi ska vara försiktiga med namn och inte ge irrelevant information om till exempel personers etniska ursprung, kön, politisk tillhörighet eller religiös åskådning. Vettiga grejer att ha med sig även i privatlivet!

Men innen folk tar sitt ansvar och skärper sig. Hur ska vi egentligen förhålla oss till informationen vi får? Hur vet vi vad som är sant och falskt? Hur genomskådar vi en bluff?

Bland annat om detta pratade vi om med eleverna på Folkuniversitetets gymnasium i Trollhättan förra veckan. Vi hade dragningar för alla klasser, och en frågestund med alla lärare. Nu hoppas vi kunna fortsätta bolla med dem så att de framöver kan jobba vidare och hitta mer kunskap om journalistik och källkritik. I den värld vi lever i idag är det viktigare än någonsin att faktiskt förstå hur medier fungerar och hur vi ska kunna lita på det vi läser.

I år firar den svenska tryckfriheten 250 år, ett utmärkt tillfälle att börja diskutera dessa frågor mer och hitta lösningar på informationssamhället som vi lever i idag.

Kontoret media i Journalistpodden

Jonas Nordling

Förra veckan var Journalistförbundets ordförande Jonas Nordling på besök hos oss på Kontoret. Han pratade då med Elma och mig om journalistik, om medias ansvar och roll i samhället, om branschens kris och om vad som saknas i dagens utbud. Vi har ju en dröm om något stort och fantastiskt, en dröm som vi jobbar hårt för och som vi tror kommer gå i uppfyllelse. Ja, i senaste avsnittet av Journalistpodden kan du lyssna på ett lagom pretto snack om stora frågor och våra idéer.

Du hittar podden här.

Framtidens journalistik – lagarbete med nya kompetenser

Hur ser framtidens journalistik ut? Vad innebär det för branschen och enskilda medarbetare när allting ska ske på olika plattformar och med ständig deadline?

Detta diskuterades på vårens Anderseminarium på Karlstads universitet igår. En gång varje termin anordnar universitetet ett tillfälle för att prata om vad som händer inom kommunikation och journalistik. Den här gången under rubriken ”Den rörliga journalistiken”.

Ett par spaningar var gemensamma för alla medverkande: framtidens journalistik är ett tydligt grupparbete och innehållet kommer fortfarande vara det viktigaste. Det är bara det att möjligheten att presentera innehållet blir bättre och bättre, och det är något vi som jobbar med journalistik måste utnyttja.

”Har vi nåt riktigt intressant och angeläget att berätta så kommer publiken hitta det om det så står skrivet på en sten långt ute i skogen”, som Eva Åberg, mediautvecklingskonsult, beskrev det.

För en gångs skull rådde faktiskt ingen domedagsstämning, som det brukar göra när man samlas för att prata om journalistikens framtidsutsikter. Fokus låg på vad vi kan göra, inte vilka hinder som finns.

”Framtiden tillhör de som aktivt vill vara med och skapa den”, sa Eva. Precis innan det hade hon pratat om vikten av att ha en tydlig vision och vilja med sin publikation. Organisationerna måste fråga sig ”vad vill vi göra och varför?” för att sen kunna gå vidare med ”hur når vi dit?”. Det kan tyckas vara självklarheter, men när man pratar med journalister brukar det oftast låta som att deras ägare och chefer springer på alla bollar samtidigt utan att riktigt veta vart de är på väg. Antingen är det så att cheferna faktiskt inte vet varför de gör som de gör, eller så är de dåliga på att kommunicera ut det i organisationen till de som ska genomföra det nya. Oavsett vilket så är det en stor svaghet när man inte har journalisterna med sig på tåget, förstår de inte varför man gör en förändring kan den aldrig lyckas.

Nya satsningar på webb-tv, interaktivitet och sociala medier, kan självklart vara jättebra och helt nödvändiga. Bara man förstår vad det innebär, har tydliga mål och ser vägar att nå dit. Den känslan måste spridas till alla delar av organisationen, annars har man förlorat redan innan starten har gått.

Kate Kartveit är lektor i TV-journalistik vid Danmarks Medie- og Journalisthøjskole och pratade just om detta. Hon har bland annat forskat på hur vi tar till oss interaktivt material och multimediaframställningar på nätet. Hennes råd var att tydligare fråga publiken vad de vill ha och hur de tar till sig information. Och att använda olika presentationsformer anpassat efter vad materialet mår bäst av. Det är, enligt henne, egentligen samma sak som när man presenterar materialet i tryckt tidning. Det ska vara begripligt, intressant och locka till läsning. Men nätets möjligheter gör att vi kan hitta nya ännu bättre sätt att presentera informationen och få människor att ta till sig det.

Där tror jag fortfarande att vi har lång väg kvar att vandra. Vi måste tydligare integrera nya kompetenser på redaktionerna. Det är inte längre bara reporter, fotograf och redigerare som ska hitta lösningar. Vi måste få in digitala utvecklare, databasexperter, med mera. Jag tror att dessa nya yrkeskunskaper bör finnas direkt på varje redaktion, aktiva i det dagliga arbetet. Först då kan vi verkligen ta tillvara på de möjligheter vi har. Först då kan vi sluta lägga ut papperstidningen på nätet och istället göra en verklig webbtidning.

Det låter ofta som självklarheter när dessa frågor diskuteras. Men samtidigt måste de sägas, om och om igen, fram till den dag då vi har kommit ut på andra sidan krisen. Jag är, liksom alla medverkande på Anderseminariet igår, övertygad om att människor kommer vilja ha journalistik även i framtiden. Jag tror att journalistikens roll i samhället bara kommer att öka, men att vi måste ta krafttag och förändra organisationer och produkter. Lösningen kan inte vara att skära ner och hoppas att någon annan hittar vägen framåt. Lösningen måste vara att satsa för att vinna.

Utöver nämnda talare deltog även Viktor Bart-Kron, om sitt sätt att göra kommunaljournalistik, Åsa Edlund Jönsson, om vägen bort från tablå-tv, och Linda Solum, om DT:s satsning på webb-tv, i Anderseminariet. Moderator var Malin Kling Uddgren.

Ge ditt stöd till Blank Spot Project

Mediabranschen är i kris. Journalistiken är i kris. De etablerade mediabolagen skär ner på det mesta, och först drabbas ofta utrikesjournalistiken. Det är uppenbart att det behövs uppfinningsrikedom för att lösa problemen. Ett försök att hitta nya vägar framåt är Blank Spot Project. Med medborgarfinansiering vill de erbjuda kvalitetsjournalistik från världens alla hörn, från det som annars är vita fläckar på vår karta.

Bakom projektet står bland annat mediastrategen Brit Stakston och journalisterna Martin Schibbye och Magda Gad. Läs mer om Blank Spot Project här. Kontoret har gett sitt stöd till insamlingen, och vi hoppas att ni kommer göra detsamma. Tillsammans kan vi visa att det går att hitta nya lösningar för att finansiera kvalitetsjournalistik. Här är länken direkt till Funded by Me-kampanjen.

En annan positiv grej med projektet är att de tydligt visar att journalistik måste kosta. Så ge dem pengar motsvarande till exempel vaccinering eller en skottsäker väst.

Kontoret på Karlstads universitet

Karlstads universitet

Det händer saker på Kontoret. Både tidigare projekt som fortskrider – som Xtra, Molkoms folkhögskola och flera artiklar till olika årsredovisningar – och helt nya uppdrag.

Idag har jag suttit i planeringsmöte för ett nytt jobb. Under våren kommer jag att vara med och undervisa i tillämpat skrivande på Karlstads universitet. Jag ska ha hand om de föreläsningar och övningsuppgifter som handlar om journalistik. Så just nu sitter jag och funderar över hur man bäst ger studenterna grundkunskaper i ämnet under två veckors undervisning. Samtidigt har Elma redan börjat som lärare i en distanskurs i journalistiskt skrivande på samma universitet.

Free Dawit!

Free Dawit Isaak!

Just nu befinner vi oss på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg. Det är ett myller av människor, intressanta föredrag och ohämmad marknadsföring. På plats finns även kampanjen Sitt med Dawit, som genomförs av stödkommittén Free Dawit, med stöd av bland andra Journalistförbundet, Publicistklubben och Reportrar utan gränser.

I 15 minuter var stängde vi in oss i deras lilla mörka cell för att visa solidaritet med Dawit Isaak. Han har suttit fängslad i Eritrea i tolv år. Tolv jävla år. Under de femton korta minuter vi satt inlåsta hann vi fundera mycket på hur lång tid tolv år är.

För tolv år sedan var Elma 20 år. Sedan dess har hon flyttat till Karlstad, tagit magisterexamen i statsvetenskap, jobbat på sex olika arbetsplatser, gift sig, fött två barn, skiljt sig, läst till journalist, flyttat sex gånger, jobbat som både skrivande och radioreporter, träffat Peter och startat Kontoret media, börjat som lärare på Molkoms folkhögskola, och mycket mycket mer.

För tolv år sedan var Peter 16 år. Sedan dess har han gått gymnasiet, flyttat till Barcelona, flyttat till Stockholm, pluggat kulturgeografi och journalistik, flyttat till Karlstad, jobbat som journalist, startat eget företag, flyttat till Stockholm och läst filmvetenskap, flyttat till Karlstad igen, träffat Elma och startat Kontoret media, fått en massa syskonbarn, och mycket mycket mer.

Vad har du gjort de senaste tolv åren?

Under bokmässan har vi även flera gånger lyssnat till Johan Persson och Martin Schibbye som är här och pratar om sin bok 438 dagar. De poängterar att uppmärksamheten i Sverige och kampen för att få dem fria gav dem hopp och styrka att fortsätta kämpa. Det är viktigt att inte glömma de journalister som sitter fängslade runt om i världen.

Free Dawit!

(Ett sätt att hjälpa till så att samvetsfångarna inte glöms bort är att stödja Kalityfonden som startats på Johan och Martins initiativ. Ett annat sätt är att läsa deras bok 483 dagar och sedan berätta för alla som vill lyssna om deras berättelse.)