Om nyhetsundvikare och krisbranschen

Nyhetsundvikare är ett modeord i mediebranschen. Sedan i höstas har bland annat DN Kultur, Dagen och Medierna i P1 tagit upp fenomenet, och Språktidningen utsåg i slutet av november ordet till veckans nyord. Diskussionen har liksom puttrat lite i bakgrunden, men den senaste tiden har den tagit fart ordentligt. Robert Brännström på Kit har skrivit om det och i dag har mediastrategen Brit Stakston och professorn Jesper Strömbäck debatterat fenomenet på Journalisten.

Egentligen är det kanske två debatter som pågår. Den ena handlar om huruvida begreppet ens är användbart, och hur forskningen försökt ringa in nyhetsundvikarna. Vilka medier är det som räknas? Hur ser mediekonsumtionen ut digitalt?

Den andra handlar snarare om hur man kan ta tillvara på de möjligheter digitaliseringen ger. Brit Stakston skriver:

I en tid fylld av mer information, från fler källor, till fler människor behövs journalistiken mer än någonsin. Nyhetsvärdering, faktakoll, långsiktighet och viljan att se fler perspektiv behövs. Demokratin behöver ett offentligt samtal där publiken inte bara blir distributörer utan medskapare. Långsiktigt bryter det ner kunskapsklyftorna i samhället.

Oavsett hur begreppet nyhetsundvikare används, och hur snävt forskningen ser på nyhetsförmedling, så är det odiskutabelt så att de traditionella mediebolagen är i kris. De vet inte hur de ska nå den unga publiken i en digital värld, och de testar nu att springa på alla bollar samtidigt. Så länge de inte måste investera stora pengar.

Och oavsett hur nyhetsundvikare definieras så finns det, och har alltid funnits, ett demokratiskt glapp mellan nyhetsjunkies och de som tar till sig nyheter i lägre grad. Information ger makt. Helt enkelt.

Det finns ett feltänk som tyvärr genomsyrar branschen just nu. Man lägger ansvaret på publiken istället för att se sitt eget ansvar. Man frågar ”varför bryr de sig inte om nyheter?” istället för ”varför når vi dem inte med våra nyheter?”. Sanningen är ju att många medier helt enkelt misslyckas med att nå ut med sin journalistik, eller i alla fall att få den lönsam. Och de panikartade lösningarna blir ofta billig webb-tv och klickfiske. Det kan aldrig vara rätt väg att ta sitt demokratiska ansvar.

För i en demokrati som kräver upplysta medborgare är en levande journalistik ett måste. Nyheter är ett sätt för människor att orientera sig i samhället och få reda på hur allt hänger ihop, för att i nästa skede kunna fatta olika typer beslut. När man har den kollen får man också makten att påverka sin vardag. En bransch som på allvar ser den rollen måste göra mer för att nå publiken digitalt. Det finns ju fler möjligheter än någonsin att verkligen vara inkluderande och nå ut. Men vi måste ta vårt ansvar och skapa journalistik som människor kan ta till sig. Vi måste ställa frågor som tar oss framåt. Hur blir vi inkluderande och brobyggande? Vilka hinder finns mellan oss och publiken? Hur kan vi använda internets alla möjligheter för att minska kunskapsklyftor? Hur kan vi fortsätta vara demokratins blodomlopp?

Förhoppningsvis kommer forskningen ge oss mer svar på hur nyhetskonsumtionen ser ut, inte bara genom de traditionella medierna. Men branschen har inte tid att vänta, vi måste hitta nya vägar framåt. Och det nu.

Elma Pasalic och Peter Östborg, frilansjournalister Kontoret Media i Karlstad